Mitt liv som Anna

För tillfället sitter jag och plöjer ett antal så kallade bekännelse romaner till en av mina litteraturkurser, det är spännande, väcker nya tankar, jag som annars är mest van att läsa manlig litteratur från den eran…

I gårdagens DN kunde man läsa artikeln ”Tillbaka till de vilda förmödrarna”, där 70-talets våg av kvinnliga så kallade bekännelseromaner inspirerar författare idag, som exempelvis den omtalade ”Bitterfittan” av Maria Svenland.

70-talets bekännelseromaner kännetecknades av att kvinnors röster skulle tas upp på agendan och höras, främst var det självbiografiska och politiska texter. Romanen som sådan fick stå för en arena för identitetssökandet efter jaget som sedan skulle leda till någon slags befrielse. Det låg alltså en mycket stor tilltro till språkets förmåga och den enskilda livsberättelsen. I dessa romaner kan man finna det sexuella livet och dess tankar, något som förr var undangömt. Det som tidigare varit hemligt, heligt eller fult för en kvinna att behandla blir ämnen i den nya romanen.

Sun Axelssons ”Drömmen om ett liv” svepte mig med en storm, kvinnoproblematiken är lika aktuell nu som då i hennes bok. Bland annat ytlighetens problematik relation i både den religiösa och socialistiska kontexten är igenkännande. Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” fick mig dock att må dåligt, inte för att hennes sexualitet skrämmer mig, men jag förstår varför boken då och även nu ses som provokativ. Trots detta är även ätandet av ett helt wienerbröd något syndfullt för även mig, kanske har jag och Kerstin det gemensamt. Nu väntar Enel Melbergs ”Modershjärtat” och Erica Jongs ”Rädd att flyga”: det är roligt att läsa i teman, många nya dörrar och tankar öppnas…