Mitt liv som Anna

För ca tre år sedan inleddes det pågående Irak-kriget, en tragisk händelse. Människor dör fortfarande, folket är i upplopp, samtidigt som vi i väst betraktar bevakningen och kommer med kloka iakttagelser, men som inte leder någon vart. Men ur något ont kommer ofta något gott och det gjorde det. Och här är vi, 3 år har gott och det känns inte ens en stund skrämmande. Kanske lite i början måste jag medge, men nu känns det bara så givet och klart. Han är sjuk, så firandet är inställt, men samtidigt är det ett friande i sig själv, lite små ret i soffan, några söta ord, lite hostande och god mögelost respektive risifrutti => kan det bli mer vardagligt och skönt?