Mitt liv som Anna

Jag lyssnar som gott som dagligen på Thåströms nya skiva. Sann manlig rockromantik, som verkar vara ett återkommande tema bland de svenska rockarna. Det är rannsakande skildringar av nuet såväl som det förflutna med ”namedropping” av människor med tillskriven betydelse. Här nämns Strindberg bland annat. Thåström är inte längre en av rebellerna, han är en observatör lika mycket som Lundell och gänget. ”Söndagmåndagssång” är en av mina favoriter, där Thåström placerar sig själv i en outsider-position, där han endast ser sin egen förändring och inte den runt omkring honom. En känsla som är vanlig när man kommer tillbaka till sitt barndomshem med andra ögon. ”Sönder Boulevard”, ”Stjärna som är din” och ”Om Black Jim” hamnar även högt upp på min topplista. Jag tycker att denna skiva är mycket lik ”Tolv sånger”, kanske är det därför jag gillar den så mycket?