Mitt liv som Anna

Det var ett tag sen nu som jag tog bort Linda från mina länkar. Det var när hon fick en otäck svängning och vände sig mot Åsa Petersen angående abortfrågan. Jag fick en otäck känsla av blogginläggen och Linda kändes mer som en kd-tant med papiljotter i håret. Jag har innan uppskattat Skugges sätt att blanda vardagligheter med politiska kommentarer, men hennes tonläge har ändrats och jag gillar det inte. Visst skall alla känna en viss ödmjukhet inför såväl graviditet och barn, som Linda påpekar, men valet kan aldrig ifrågasättas.

Belinda skrev i gårdagens Aftonbladet att debatten ligger på sandlådenivå: Kommer Sverige plötsligt att fyllas av barnhem för barn som folk överger? Kan man utföra fosterdiagnostik tidigare än i dag? Hur ska psykvården hantera mammor som tvingas fullfölja graviditeter med dödligt sjuka barn och om man blir våldtagen i vecka 16, men abortgränsen är vecka 12, vad gör man då? Och är det fortfarande okej med dagen efter-pillret när det är en ärta där inne? Och vi som vill dra härifrån om abort mot all förmodan förbjuds, kan vi få flyttbidrag? Eller kan vi skicka "de andra" direkt till Portugal? Visst, det är viktigt med en debatt, blandat med såväl förnuft såväl som känslor, men själv ser jag inga problem med dagens system, förutom att vi inte tillåter abort för kvinnor som inte har svenskt medlemskap.

Och sedan kom ”stora” smällen igår, Linda slutar att kalla sig för feminist. Det är synd för jag gillade mycket av Lindas feminism. Att man kan stå barfota i köket och koka rabarberkräm och för den delen inte vara en förtryckt flickvän. Det känns dock som om Linda rättar sig in i leden och viker för den rådande diskursen när hon uttryckligen uppmanar alla kvinnor att sluta kalla sig för feminister. Dessvärre finns det redan så många titlar som kommer att få en att bli bortsorterad från vissa sociala sammanhang, hon nämner själv ”tuttbrudarna”, själv tycker jag att man skall följa sitt hjärta, vad som känns bäst för en själv, för att rätta sig i leden är inget för mig…