Mitt liv som Anna

Det är ingen hemlighet att det finns en stor grupp av fattiga människor här i Rumänien. Ett exempel är att den ”normala” pensionen ligger runt 150 euro. Jag visste om det innan jag åkte, men trodde att det på flera plan skulle vara mer synligt. Jag trodde även att jag skulle bli likgiltig efter ett tag, liknande de oberörda känslor som man känner när man ser krig på tv-nyheterna, från länder långt borta. Jag trodde att det skulle fungera som en slags överlevnadsmekanism, för mitt hjärta och min själ. Tvärtom, det blir svårare för varje dag som går. En av de jobbigaste situationerna är när man har handlat, fått en fin påse och går med sin påse eller påsar förbi alla dessa ögon, alla dessa rynkiga och sorgsamma ansikten.

En av dessa tiggare har kommit mig närmare än andra, ibland går jag förbi henne sex gånger på en dag. Hon sitter på samma ställe, läser och pratar till sina ikoner. Ibland gråter hon. Ibland äter hon på något hon har fått från de förbipasserande. Men det är inte ofta hon tilltalar eller ber någon om pengar eller mat. För några dagar sedan blev hon ”bortputtad” från sin vanliga plats för renoveringen av husfasaden som hon sitter vid. Det gjorde ont i mig.

Det svåraste är att ett människoliv i Rumänien inte alltid är så mycket värt….