Hornsleth Village Project Uganda
En vän till mig uppmärksammade mig i veckan om konstnären
Kristian von Hornsleths konstprojekt i en by i Uganda. I denna by har hundra personer gett upp det egna identiteten eller iaf namnet, blivit fotograferade och i gengäld fått en gris. Dessa fotografier säljs sedan för 52 000 danska kronor, med budskapet ”Vi vill hjälpa er, men vi vill äga er”. Osmakligt, genialiskt, nyskapande?
Projektet påvisar dock i min mening på hur vi i väst ofta exploaterar de vi vill hjälpa och även att post-kolonialism hägrar… men frågan är, måste man gå så långt att köpa en hel by?
Läs mer på
DN.
Under hösten är det mysigt med film
Det har varit
filmfestival här i Umeå. Vi såg ett par filmer, bland annat den ryska filmen ”
Traveling with Pets”: helt underbar! Den handlade om en kvinna som blev fri igen efter att hennes man hade dött, hur hon skapade ett nytt liv med sig själv i centrum. Vackert filmad, bra skådespeleri; med andra ord mycket sevärd. Vi såg även den finska filmen ”
A mans job”, en klar motsats till
Geres ”
American Gigolo”. Filmfestival är kul, men saknar
filmfestivalen i Ed/Lång-ed: glass och film, eller festivalbakelse och kaffe: oslagbart!
Har även gått med i
filmklubben Imperiet: här visas dokumentärer i olika teman. I torsdags behandlades skuld. Otäckt hur människor lever på kredit…
Jag har haft många blogginlägg på gång, men glömt bort vad jag skulle skriva. Kommer iaf ihåg att det skulle handla om hushållsnära tjänster, demonstration, Gynning och garderobsstädning, men ni får nöja er med ett ytterligare filminlägg…
This Is England - Shaun Meets Skins
9/11 Sicko and Cuban Healthcare
Tillbaka i verkligheten igen: kurser, jobb och självfallet jobbsökande. Igår såg jag och Mack ”Sicko”, av Michael Moore efter en lång dag med kursstart och jobb. Sicko lämnar en mycket bitter smak kvar på tungan, och gråt blandas med skratt. En av de bästa poängerna som herr Moore gör är att ta ”vanliga” amerikaner till Guantanamo Bay för att få vård. Vård som de inte har fått i hemlandet, men vård som USA försäkrar att fångarna och ”terroristerna” får på basen. Dessvärre får de ingen hjälp utan får istället vända sig till fienden Kuba och deras sjukhussystem där de möts med öppna armar och inga frågor. Det som är en av de mest skrämmande poängerna är att det egentligen inte spelar någon roll om du som låg- eller medelklass har sjukförsäkring, mest troligt kommer inte försäkringsbolaget godkänna din doktorns behandling. Hälsa och att ha privilegiet att vara frisk blir därför definitivt en fråga om kapital och om klass/etnicitet. Kanske borde man vara tacksam över att man är svensk, men jag funderar allvarligt att flytta till Canada. Hellre ”socialiserad sjukvård” än vinstgalna försäkringsbolag.
