Mitt liv som Anna

… drömmer om Bodil Malmsten. Annars har jag fått höra att ett av mina favoritviner på systemet numera också är rättvisemärkt. Jag har blivit ännu en gång upprörd över ”väskdebatten”, jag säger bara låt min väska vara ifred ;) Kristin skriver klokt om detta btw. Förutom detta är jag trött, gjort ett ledarskapstest som förvånade mig, (5 poäng producera, 8 poäng administratör, 10 poäng entreprenör och slutligen 9 poäng integrerare). Detta test utgår från Adizes ledarskapsteorier i vilket vi ska ha seminarium om imorgon. Jag roar mig även att göra filmtest, men det verkar som ingen annan har samma smak som jag, så jag blir nog mer eller mindre filmdateslös. Filmerna som man kunde välja var inte heller av bästa kvalitet så det är nog bättre att fortsätta lyssna på Plura.

Väskdebatten är fortfarande aktuell. Virtanen går hårt emot kulturelitens konsumtionssamvetes debattörer och menar på att: ”Det går inte att lita på fina människor i stickad kofta och trähalsband.” Men hur går det ihop, undrar jag, att vara en kofta som tydligen älskar att äta foie grais och suktar efter riktigt tjusiga läderväskor från ett företag som mest är kända för sina rutor. Samtidigt måste man välja, ska man vara en ”inpiskad dn-kofta” eller en svensson som suktar efter konsumtion som man så sällan har råd med. Men måste man välja sida? Kanske är det bäst att följa trenden och skaffa skägg, i alla fall temporärt tills debatten är över. För det är svårt att möta dagen utan en kofta, det är svårt att inte låta bli att kritisera konsumtionen, och det är svårt att sluta sukta efter den perfekta väskan.

Idag har jag tappat skorna fyra, egentligen fem gånger… Jag har även blivit tvungen att köpa 3 par sockor för att skorna skulle sitta bättre. Men nejdå, trots fyra lager av socker ramlar dessa pumps i storlek 38 av. Jag är förvirrad, i Bukarest satt de ”fina fisken” på fötterna.

Min balans är ingen höjdare heller, något jag ännu en gång fick bekräftat på yogan. Men med koncentration och närvarande skall det fixas. Min vackra sjal från Indien gjorde dock susen som överlag på yogamattan… tack ;)

Våren är som vanligt vacker i södra dalarna, även när det är lite mulet finns våren närvarande på samma sätt som den känns frånvarande i norr. Det är länge sedan jag bodde här, men det är första gången på mycket länge som jag känner mig hemma igen. Vissa av småbutikerna finns fortfarande kvar, det gamla fiket blev idag utbytt till Wayne’s – en omöjlighet förut. Gamla konsum är borta, kanske för gott och blivit utbytt till någon konstig galleria med en närbutik från 2000-talet. Kullerstenarna finns fortfarande kvar och myntparken är vackrare nu än då. I Sveaparken kan man nuförtiden spela minigolf och skönhets- & välbefinnandesalongerna har femdubblats. Antalet pizzerior är det samma som förut, men en thai-restaurang väntas öppna snart. Hedemora känns mer levande, främande och hemma än tidigare…

För tillfället sitter jag och plöjer ett antal så kallade bekännelse romaner till en av mina litteraturkurser, det är spännande, väcker nya tankar, jag som annars är mest van att läsa manlig litteratur från den eran…

I gårdagens DN kunde man läsa artikeln ”Tillbaka till de vilda förmödrarna”, där 70-talets våg av kvinnliga så kallade bekännelseromaner inspirerar författare idag, som exempelvis den omtalade ”Bitterfittan” av Maria Svenland.

70-talets bekännelseromaner kännetecknades av att kvinnors röster skulle tas upp på agendan och höras, främst var det självbiografiska och politiska texter. Romanen som sådan fick stå för en arena för identitetssökandet efter jaget som sedan skulle leda till någon slags befrielse. Det låg alltså en mycket stor tilltro till språkets förmåga och den enskilda livsberättelsen. I dessa romaner kan man finna det sexuella livet och dess tankar, något som förr var undangömt. Det som tidigare varit hemligt, heligt eller fult för en kvinna att behandla blir ämnen i den nya romanen.

Sun Axelssons ”Drömmen om ett liv” svepte mig med en storm, kvinnoproblematiken är lika aktuell nu som då i hennes bok. Bland annat ytlighetens problematik relation i både den religiösa och socialistiska kontexten är igenkännande. Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” fick mig dock att må dåligt, inte för att hennes sexualitet skrämmer mig, men jag förstår varför boken då och även nu ses som provokativ. Trots detta är även ätandet av ett helt wienerbröd något syndfullt för även mig, kanske har jag och Kerstin det gemensamt. Nu väntar Enel Melbergs ”Modershjärtat” och Erica Jongs ”Rädd att flyga”: det är roligt att läsa i teman, många nya dörrar och tankar öppnas…

Ett som vanligt snabbt besök i Sthlm. Söderns höjder glittrade och jag och Em åt frukost ute i trädgården. Nu är jag tillbaka i mina barndomstrakter, krokus, tussilago och andra vårblommor blommar och snart ska jag ut och promenera i det vackra vädret och i min nyinköpta vårjacka. Jag känner äntligen vårkänslor!!!