Mitt liv som Anna

Samtidigt som sex har blivit en stor del i det offentliga rummet skyr många passionen. Att två eller flera människor har sex på en strand ses som fruktansvärt och att barn även såg det är ju verkligen avskyvärt. Andra hävdar att fina flickor skall helst inte hångla öppet på dansgolvet. Det verkar som att det i det nuvarande stressande samhället som att passionen rationaliseras bort och att sex blir mer en konsumtionsvara på samma sätt som en slentrian hamburgare eller en blaskig take-away-latte. Sexualiteten och den egna kroppen skall även den helst kontrolleras, gärna statligt, via obligatoriska gynkontroller. Bland annat på grund av detta verkar det som idag att passionen håller på att försvinna likt gardinerna i ett laestadianiskt hem. Idag undrar jag vad som har hänt med Sundströms nakna damer som badade för lusten och passionens skull? Vårt samhälles acceptansnivå och normer börjar mer och mer likna USAS filmrestrektioner med en blandning av frikyrkliga idéer och regler. Det är trist, för var vore livet utan passion?

Visst är det skönt att vara ensam för sig själv. Men ibland när man inte själv väljer ensamheten är den inte längre lika uppfriskande utan mer lite patetisk och ömklig. Nåväl i korta drag kan en helg som singel innehålla: rosévin, mat som vanligtvis inte den andra partnern äter (exempelvis räkor och saffran), sorgliga filmer men även dåliga komedier, missbrukande av Internet i alla olika former från ett frenetiskt uppdaterande på foten som läsande av diverse bloggar, shoppingsiter, nyhetsportaler och även en del msn-chattande. Förutom detta inkluderas pinsamt tv-tittande där till och med Viktoriadagen blir intressant hos ett republikanskthjärta. Ett frenetiskt städande av lägenheten till toner av dov musik. Korta samtal från han som är borta. Cyklande i kyla och vind upptäckande att sushistället är stängt vilket resulterar i inköp av tunna revben, fransk ost och bröd. Hur som helst min ensamhet är inte konstant eller lika tragisk som Keith Urbans sång ”Tonight I wanna cry”, men den hjälper att spä på min så kallade ”misär”.

Jag har ingen lust att skriva en statsvetenskaplig korrekt analys om konflikten mellan Israel och Libanon idag. Men jag kan ändå inte låta bli att ventilera mig lite. För några dagar sedan när vi satt och sökte efter billigaste flyget till Rumänien sökte vi även på Libanon. Jag har nämligen bestämt mig att nästa resa, efter flytten, skall gå till Libanon. Det som var kul var att flygpriserna verkligen hade gått ner från förra gången vi kollade och framför såg jag i mina drömmar att vi sittandes på ett café i Beirut drickande starkt kaffe och njuta av god libanesiskt mat. Men dagen efter gick Israel in i Libanon och krossade människors liv, landets infrastruktur och mina drömmar. Att Israel har en speciell roll i den globala världsordningen och därmed får följa egna spelregler är ingen direkt nyhet. Men att så få reagerar är skrämmande… Samtidigt fortsätter centern att lämna gamla traditionella ordningar kring kärnkraft, jordbrukspolitik, arbetsmarknadspolitik och utrikespolitik vilket leder till en politik där mycket är svart eller vitt, ont eller gott, diktatur eller demokrati. Se bland annat Federleys uttalande.

Fler röster i frågan:

Jinges Web och Fotoblogg

Det Progressiva USA

... "Den som vässar vargars tänder" heter den. Idag var det ett långt reportage om Carina i DN på stan. Personligen tycker jag att hon är en av Sveriges nuvarande främsta inom författarkåren. Det är något med hennes språk, så sårbart, rakt, hjärtskärande och personligt. Trots denna upplevda känsla av personliga vibbar i hennes böcker är det endast två självbiografiska. Min topp 3-lista lyder som följer: "Nattens amnesti", "Månaderna utan R", samt "Kallare än Kargil". Så finns det tid över i sommar, uppmanar jag er att läsa någon av de ovanstående böckerna.

Även Johanna Thydell har kommit ut med en ny bok, "Det fattas en tärning", vilken har fått lysande recensioner. Hoppas bara att jag hinner läsa den innan jag åker till Rumänien. Tydells förra bok fick mig att storgråta öppet i en trång tågkupé i östeuropa. Och jag vill helst inte skrämma några rumänier på bussen, om det skulle hända igen, det vill säga...

Cash ”nya” skiva. Det är exakt som en recensent skrev, att man känner av döden starkt genom hela skivan. Rösten är skör, musiken är timid och svag, valet av texterna skildrar historian och vägen fram till just; döden. Men det är så vackert, så jag kan inte låta bli att lyssna, samtidigt som mitt hjärta värker, värker av detta ”livsdokument”. Favoriterna är, If you could read my mind, Love’s been good to me och On the evening train. Men låtsammansättningen är en helhet som stärker varandra, vilket gör detta till en underbar men så sorgsam skiva… Och Cash’s version av Four Strong Winds är bättre än Uffes och med sagt ska jag luta mig tillbaka och fortsätta lyssna….

Nu är det nära. Snart lämnar (eller flyr) vi landet. Detta har dock lett till vissa komplikationer för mig. Främst av shoppingart! 1. Jag har bland annat fått för mig att det inte finns några snygga jeans i Rumänien, därför har inhandlat 3 par (alla tre i samma stil). 2. Att det inte finns några bekväma och vackra kläder, vilket jag genast har gjort något åt. Sedan finns det mycket mer att inhandla innan avresa, bland annat:

1. Hope in a jar – Philosophy
2. En MP3-spelare, eventuellt denna!
3. Lonely Planet Romania Guide

Sedan kommer vi till nästa problem, vad skall man packa? Vad kommer jag/vi att behöva? Det kommer att vara såväl kallt som varmt under tiden i vi kommer att vara i Rumänien, men samtidigt vill jag inte packa för mycket…

Oj, det börjar att pirra ordentligt just nu i magen….